Anders Olof Andersson

Orgelbyggaren Anders Olof Andersson

Född 29 oktober 1838 i Skarvsjöby, Stensele

Död 29 maj 1890 i Pausele, Lycksele

Anders Olof Andersson

Källa: GW Andersson, Kattisavan den 14 sept.1970

Olof Arnqvist spelar på orgeln
Olof Arnqvist spelar på orgeln

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Lyssna på ljudet från orgeln genom att klicka på länken nedan.

Olov Arnqvist & Bertil Östergren 1969

 

 

Anders Olof Andersson

Utdrag ur Orglar i Västerbotten, Bertil Östergrens samling. Källa Åskiljebygden i ord och bild, Kurt Alenius, 1985

En glädjande nyhet har tillkommit. Ett av de positiv som far har tillverkat finns kvar på länsmuseum i Umeå. Positivet har förvarats i den sk. Kronboden under beteckning orgel.

Antikvariatstyrelsen, Umeå har av artist Olov Arnkvist infordrat anbud å renovering av orgel.

Arnkvist har meddelat mig, att när han skulle besikta orgeln befanns denna vara ett positiv.

Det finns inget namn angivet på positivet men det är utfört med träpipor och av samma konstruktion och för 4 genomgående stämmor.

Herr Arnkvist säger: Jag är 100-procentigt säker, att det är samma man, som har tillverkat både den av Eder donerade piporgeln och ifrågavarande positiv, å vilket är inspelat 55 psalmer och sånger.

Kommentar av Bertil Östergren 2011-11-01

Instrumentet är synnerligen värdefullt, eftersom programmeringen med trådbyglarna avslöjar den samtida musik som A O Andersson ”lagt in” på den stora trävalsen. Arnqvists uppgift om 55 melodier är säkert riktig. Positivet borde naturligtvis restaureras.

 

Positiv bild 1
Positiv bild 1
Positiv bild 2
Positiv bild 2
Anders Olof Anderssons symaskin placerad på Textilmuseet, Gammplatsen i Lycksele

 

 

 

 

 

 

Antavla: http://pausele.se/slaktforskning/p8df0907b.html

 

 

Ett svar till “Anders Olof Andersson”

  1. Här kommer mer om min farmors far Anders Olof Anderssons orgel skrivet i Kattisavan den 14 september 1970.  Gustav Valdemar, Eva Charlottas yngste son skriver om sin far Anders Olof i samband med att den renoverade piporgeln byggd av Anders Olof instaleras på museet Gammelplatsen i Lycksele 1970.
      
     
    RORA och Folke Åström  
    PAUSELE 
    Fullgörande mitt löfte, överlämnas härmed redogörelse med foto rörande vår far, farfar och morfar.  
     
    En glädjande nyhet har tillkommit. Ett av de positiv som far har tillverkat finns kvar på 
    länsmuseum i Umeå. 
    Positivet har förvarats i den sk. Kronboden under beteckning orgel. 
    Antikvariatstyrelsen, Umeå har av artist Olov Arnkvist infordrat anbud å 
    renovering av orgel. Arnkvist har meddelat mig, att när han skulle besikta orgeln befanns denna vara ett positiv. Det finns inget namn angivet på 
    positivet men det är utfört med träpipor och av samma konstruktion och för 4 genomgående stämmor. 

    Herr Arnkvist säger: Jag är 100procentigt säker, att det är samma man, som har 
    tillverkat både den av Eder donerade piporgeln och  ifrågavarande  positiv,  å vilket är inspelat 55 psalmer och sånger. 

    Data rörande hemmansägaren och orgelbyggaren mm.  Anders Olof Andersson, Pausele född den 29 oktober 1838 i Skarvsjöby, 
    Stensele. 
    Vi känner oss påtagligt rörda inför denne man, som vi barn och barnbarn 
    personligen icke känner, vare sig till hans läggning och beteende i allmänhet och utseende i synnerhet. Ett fotografi finns icke som avslöjar honom, han som 
    ändå är vår  far­, mor och farfar och varav ett av hans livsverk ”piporgel” här kan presenteras.  Fars hemort och härstamning har varit eftersökt sedan lång tid tillbaka, men då 
    hans födelse och ungdomstid emanerar från tider före 1860 resp1864 har på grund av att 
    kyrkoböcker för Tärna och Stensele
    församlingar, som voro förda före denna tid äro redovisade till landsarkiven i 
    Härnösand och Stockholm och  då dessutom Pausele by vid denna tid hörde till Stensele socken har det synts 
    som om våra, både fars och mors sida hade  varit vistandes i något slags ”ingenmansland”. 
     
    Enligt Västerhottens Hembygdsförenings årsbok av år 1930 verkställdes 
    avvittringen inom Lycksele socken och  Örträsk kapellförsamling åren 1870 till 1870. I samband därmed uppdrogs och 
    fastställdes gränsen mellan  Åskilje och Pausele skifteslag. Gränsen mellan skifteslagen fastställdes till att 
    även gälla som gräns mellan Stensele och Lycksele socknar. Härav följde att 
    Pausele by helt tillfördes Lycksele socken.  Av i Lycksele församling förda 
    kyrkoböcker framgår, att våra fäder för första gången registrerades i Lycksele 
    församling år 1877, vilket bekräftar 
    att avvittringen i vad avsåg Lycksele socken fastställdes  samma  år eller året förut, och att Pausele skifteslag 
    samtidigt blev judiciellt tillfört Lycksele socken.  
    Genom vår släktforskare Ossian Egerbladh emellertid utrett att farfars fars hemort var Vilhelmina, antagligen Skansholms by, en man vid namn Mårten Andersson gift med Catarina 
    Andersdotter och att deras son Anders f.1811 hade utf1yttat till Kaskelougt i 
    Stensele socken.  
    Denna Anders Mårtensson hade under äktenskapslöfte hävdat pigan Anna 
    Lovisa Andersdotter från Skarvsjön i 
    Stensele. Deras första barn kom till världen den 29 oktober 1838. Ett gossebarn, som fick namnet Anders Olof. 
    Han som alltså är vår släktfar, och som vid 38 års ålder tillverkade den  förutomnämnda piporgeln. 
     
    Herr Egerbladh har dessutom utforskat att farfarsfamiljen Anders Mårtensson 
    bosatte sig först i Grusmark, men att familjen efter några år flyttade till Renberg ett ställe som ligger c:a 5 km öster om Laisbäck. I Renberg dog hustrun Anna 
    Lovisa, barnen växte till och lämnade efter hand hemmet och fadern återfanns 
    sedermera som dräng i Långbäck, Stensele. 
     
    Vid mitt besök på pastorsexpeditionen i Stensele fick jag av en Olsson från 
    Åslje veta, att vår släktfar Anders Olof hade inflyttat till Nils Olof Nilsson i Åskilje, varifrån han hade kommit och några data i övrigt kunde Olsson icke 
    lämna, men med all sannolikhet kom han från Renberg. 

    Här inträder en tidsperiod från omkring 1845 till 1860talet då data rörande fars 
    vistelseort och förehavanden ej 
    kan angivas, men man kan väl ändå få hänvisa till vad man med säkerhet vet om far, som också i någon mån 
    inrymmer en viss romantik.  
    Det var en försommardag i början av 1860talet. Flottgods och annat bråte, 
    däribland en roddbåt, som såg ut att 
    vara herrelös drev också redlöst med på Umeälven. Mor Eva som då var en ung 
    flicka sprang ned till älvsstranden, tog en av hemmets båtar och rodde ut för att 
    rädda båten, men framkommen till denna fick hon till sin fasa se en 
    man liggande i båten och som hon trodde var död. Hon tog skyndsamt tag i 
    årorna för att ro iland, då mannen i 
    samma ögonblick vaknade till och satte sig upp i båten. Det första han yttrade varungefär så här: Jag är trött och 
    hungrig, kan jag få följa dig hem för att köpa en bit mat. 

    Eftersom hemmet på den tiden fungerade liksom ett  gästgivaregård, där försäljning av en portion mat icke hörde till  ovanligheten, så säger sig mor  Eva ha svarat jakande. På vägen upp till gården berättade mannen för Eva att 
    han var utan arbete och han frågade om hon trodde att han kunde få något 
    arbete i hennes hem, härom kunde mor Eva helt naturligt endast hänvisa till sin 
    far Israel Natanaelsson. 
    Vi tycker att händelsen med hänsyn till vad som senare skedde, mycket starkt 
    påminner om en av Fridas visor, nämligen: ”Den första gång jag såg Dig det var 
    en sommardag”. Mor Eva nämner inte om detta inträffade en förmiddag, men vi 
    tror nog att solen lyste klar. 
     
    Anders Olof fick drängplats. Han kom alltså, utan att själv ana detta, för att 
    stanna. Huru många år han tjänade för Eva, om det var sju år eller färre, kan 
    tyvärr inte anges, men den 12 mars 1869 sammanvigdes Anders Olof 
    Andersson och Eva Charotta Israelsdotter. Således ca 101 år tillbaka i tiden.
    Det synes oss, som hade drängen Anders Olof tillvunnit sig svärföräldrarnas 
    gunst, ty trots att mor Eva var yngst av Israel Natanaelssons fyra barn fick hon 
    och maken Anders Olof ändå övertaga fädernehemmat med åbyggnader, varav mansbyggnaden var uppförd i gammal Västerbottensstil och dem fick  därtill 1/4 av stamfastigheten Pausele eller 16 skäl i mantal satt jord.  
    Familjen Anders Olof med makan Eva anställde pigor och drängar, varav synes 
    framgå, att far efter det att han blev egen företagare och därtill fick ekonomiska 
    möjiigheter i huvudsak övergick till att syssla med försök att framkonstruera, icke enbart musikinstrument, utan även annan maskinell utrustning som ingick i hans  hobby, bl.a.kan nämnas symaskin, svarvstol m.m. Symaskinen spårade jag hos en 
    Augusta Söder, Blåviknäs. Den finns nu här i Hembygdsgården.
      
    Vare sig vår släktfar Anders Olof bodde i Renberg eller Åskilje, så har han dock 
    konfirmerats i Stensele. Under denna beredelsetid fick han, så vitt man kan 
    bedöma, för första gången både se och höra en piporgel, den som då 
    fanns i Stensele kyrka. Detta var säkerligen upphovet till inspirationen och lockelsen som förde honom fram till denna verksamhet.
      
    Det har sagts att far hade företagit resor för informationer eller tagit kurser r
    örande orgelbyggeri, detta senare håller vi inte för troligt, eftersom ingen av oss 
    barn och barnbarn kan erinra oss, att mor Eva eller någon av våra äldre 
    syskon och syskonbarn någon gång talade härom, det skulle i så fall ha funnits 
    kvar någon ritning, skiss eller kursbok av någon sådant slag efter hans död. 

    Vad beträffar de av släktfar tillverkade positiven råder väl enahanda förhållanden,men här har konfrontationen med ett positiv antagligen skett vid något 
    marknadstillfälle i Lycksele. Såvitt man har sig bekant har han med egna händer tillverkat alla delartiklar till 
    orglar, positiv och symaskin utom synål till symaskinen och stämgaffel för 
    stämning av musikinstrument, men kan också något fabrikstillverkat 
    verktyg ha varit inköpt.  Kursrummet där far omsatte sina förvärvade intryck och 
    smidde sina planer var förlagt till hans egen kammare. Planläggningarna i varje 
    särskilt fall brukade taga två eller flera dygn, vilket är mångomvittnat. 
     
    Förre kommunalmannen Dahlbäck, Rusele vet berätta, att hans mamma Eva-Gata tjänade piga hos Anders Olof Andersson under  tiden då bl.a.  symaskinen tillverkades. Det var EvaGata om fick dra slipstenen när järn resp. ståldelar till maskinen skulle slutjusteras. Eva­Gata har berättat  för sonen  Dahlbäck, att första hopsättningen hade misslyckats. Anders Olof hade då gått till sin kammare, men efter något dygn skulle arbetet fortsätta och EvaGata, ehuru mindre road, fick fortsätta att dra veven.
      
    När jag på våren 1963 besökte Umberto Israelsson för att undersöka möjligheten om att få förvärva piporgeln, visade Umberto mig ett kuvert frankerat med ett 
    12öres frimärke och med Anders Olof Anderssons egenhändiga namnteckning, 
    adress Stensele, Pausele, vilket fanns fästad inuti orgeln men som sedan dess 
    lär ha förkommit. 
    Emellertid har Arnkvist under renoveringsarbetet, tursamt nog, hittat en pipdel 
    försedd med ett liknande kuvert och frimärke och med samma namn och adress, vilket som jag personligen ser det, bör vara ett betydelsfullt bevismaterial vid 
    bestämmandet av piporgelns ålder.  
    Då vår släktfar under sin namnteckning hade som sin adress angivit Stensele, 
    Pausele måste om kuvertet när orgeln var byggd och färdig för leverans och då 
    blev fastsatt på orgeln, borde detta innebära, att orgeln var tillverkad något år före 1877 eller innan Pausele by införlivades med Lycksele socken.  
    Beställaren av orgeln Israel Isrealsson s.k. Storisken, Bjurträsk, f1831 var 7 år 
    äldre än byggaren av piporgeln Anders Olof Andersson, Pausele,f.1838.  Storisken dog den 4/2 1904.
      
    En god vän till mig, Valdemar Rindbäck,Timmerväg3 Lycksele har för mig berättatatt han vid omkring 12 års ålder var getare hos Israelsson i Bjurträsk och att 
    Umbertos far ”Lillisken”, f. 1875 hade fått orgeln, därför att han var den av 
    syskonen som uppfyllde fars villkor, nämligen, att den av barnen som lärde sig 
    spela på orgeln skulle bekomma densamma. Vid överläggningar mellan Umberto och mig, har vi funnit att våra beräkningar måste vara riktiga och vi gör således 
    gällande, att orgeln nu bör vara c:a 95 år gammal. 
     
    Vår far Anders Olof Andersson dog den 29 maj 1890, endast 51 år och 7 
    månader gammal. Dagen efter fars död fyllde jag 1 år och blev således familjens yngsta medlem.  
    Fars verksamhetstid som hemmansägare resp. orgelbyggare ligger inom 
    tidsperioden 1869 ­ 1890 eller 21 år.  
    Anders Olof, vår far, moroch farfar var en fattig och ringa man, som kom till sina 
    blivande svärföräldrar utan skolunderbyggnad och som det heter med två tomma händer.  

    Väl införstådda med, att även far var behäftad med mänskliga svagheter och fel, så vågar vi väl ändå säga, att han var en man, som med sitt intellekt och sina 
    händers verk har visat, att han ville och kunde betjäna sin samtid och 
    samhället på ett allmännyttigt och berikande sätt.  
    För mig såsom yngsta medlem i Anders Olof Anderssons familj är det och jag tror också, att jag tolkar mina meddelägares känslor rätt, när jag säger, att detta är 
    för oss en högtidsdag ”En glädjens dag” då vi får hugfästa vår släktfars minne, 
    genom att såhär gemensamt få bekräfta donationen enligt gåvobrev av den 3/6 
    1969 och att vi samtidigt får överlämna piporgeln till förvaltning av 
    Hembygdsgillets styrelse enligt av donatorerna i gåvobrevet gjorda önskemål:  
    att den nu 95åriga piporgeln, som efter renovering, utförd av artisten Olof ArnkvistSkelleftehamn, vari även ingår nytillverkning av elektrisk motor för lufttillförsel till 
    orgeln, varigenom tidigare lufttillförselsystem med trampning har ersatts. Motorn har tillverkats av herr Arnkvist, ”vilken har ådagalagt mycket stort intresse för 
    orgeln och med sin noggrannhet, sakkunskap och estetiska läggning, har höjt 
    orgelns utseende och effektivitet till en smakfull och vacker släktklenod, för vilket vi donatorer härmed uttalar vårt  uppriktiga tack” att piporgeln får sin plats i den 
    tillkommade Lillkyrkan.  

Kommentera

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.